I helgen har jag sett en föreläsning med Dylan Wiliam som han kallar ”Koden till ett bättre lärande”.

Jag har tidigare läst hans bok ”Att följa lärande, formativ bedömning i praktiken” (2013) och verkligen insett att jag vill jobba mer formativt och mindre summativt med bedömning.

Jag vill att  mina elever ska få syn på sitt lärande, och målet med undervisningen är att de själva kan se hur de utvecklas. Det är mitt ansvar att alla i klassrummet gör just det, utvecklas. Ett sätt att få alla elever aktiverade är till exempel genom att använda metoder som ”No hands up” när det ställs frågor i klassrummet samt när eleverna ska svara på något.

Jag inser att ju stressigare det blir, desto mer faller jag tillbaka till att undervisa på det sätt som jag själv blivit undervisad.

I föreläsningen säger Wiliam att det inte bör vara läraren som jobbar hårdast i ett klassrum, och att eleverna bör få mer arbete än läraren via den formativa bedömningen, genom kommentarer och andra metoder som ”Pre-flight checklist”, two stars and a wish via kamratbedömning och exit-tickets.

Ifjol gick det mycket bättre att jobba med formativ bedömning, för att då var gruppsammansättning i klassen en annan. Jag känner mig tröstad av Dylan Williams ord att det tar tid att lära sig ett nytt sätt att undervisa på. Det gäller också att bli bekväm i ett sätt att undervisa och då gäller det att hålla på! Inte ta sig an för mycket, utan arbeta fram metoder för undervisning,  metodiskt.

Med tanke på att vi i år implementerat iPad till alla elever och blivit en 1:1 skola kan jag kanske ge mig själv lite respit. Allt har sin tid. Nu, på vårterminen, har vi pedagoger utbildats i hur vi kan använda iPaden i klassrummet.

Kanske teachers pick kan få fart på min ” No hands” undervisning igen. Den appen köper jag,